Mar. 16, 2015

Hej.

fem år senare,
ångesten är kvar,
men jag är också här, kämpar och sliter, men håller kvar.
missbruk och skit finns kvar, men inte lika farligt. 27 om två månader. hej hopp.

you're too-faced, miss ågren.

  

”Jag vet inte. ” mitt svar på det mesta. Jag vet inte.

Såklart jag vet. Jag vet vad jag känner, hur jag mår. Jag har ångest. Ibland ångestattacker, och panikångest. Ibland är det svårt att sätta ord på känslorna, alla dessa miljoner känslor i ett virrvarr. Hjärtskärande ångest, när det känns som ögonen kommer sprängas, magen vrids ut och in, spyan kittlar i halsen. Man känner hur kroppen blir varm och kall samtidigt, det blir svårt att andas. Man tror man ska dö, explodera eller implodera, man vill vara tyst eller skrika. Bara få ut klumpen i kroppen som väger ton. Ibland sitter det i bara några minuter, timmar, dagar. Ibland veckor. Den kommer och går.

Finns tusentals former av ångest, men allt måste sammanfattas i det ordet. Jag känner ångest. ”Men varför? Hur känns det? Har det hänt något?” varför måste jag förklara? Jag mår hur jag mår. Jag förstår att man kan bli orolig när man ser på någon man bryr sig om må dåligt. Men det går över. Inget varar för evigt. Det går över, jag börjar andas igen och ljuset blir lite klarare. Ni som är mina vänner förstår. Ni som känner mig förstår att detta är inte mig. Depressionen är inte mig, det är inte en del av mig eller min personlighet. Jag har en depression men den är inte fast i mig, den är inte en del av mig. Det är en klump som försöker få fäste, som följer mig som jag jobbar för att få bort. Och det tar tiden det tar.

Önskar jag kunde genom ett trollslag lägga allt bakom mig, allt det fula, det mörka. Men mina upplevelser är en del av mig, de kommer jag bära med mig i livet. Det bästa jag kan göra är att acceptera det som hänt och gå vidare. Men det går inte så snabbt som jag vill. Det är en daglig kamp. Ibland orkar jag inte öppna ögonen, inte möta hjärnspöken och människor jag önskar kunde gå upp i rök. De finns där och jag finns här, helt enkelt. Jag tar två steg fram och ett tillbaka. Det är i alla fall bättre än ingenting.