och jag är så trött. trött på allt. trött på att bo själv. trött på den här stickande känslan på natten som håller mig uppe. jag är trött på människor som gör mig besviken. speciellt trött på mig själv.
jag vill inte vara här längre. vill iväg, långt härifrån. få perspektiv, växa upp.
jag är fast här ännu ett år. om jag hade pengar hade jag varit långt borta. tagit första flyget till varsomhelst.
jag är besviken på människor som lovar. jag är besviken på att han inte lever som han lär. att jag drömmer mardrömmar, att jag minns varje slag, varje förolämpning. när han berättade att han skulle ta livet av sig för att jag sagt upp kontakten. att jag förstört hans liv.
jag är rädd för att jag tror att han inte kommer leva så länge till. jag är rädd om han lever länge att han lever i sin egen lilla värld där alla gör honom besviken och att han lider.
jag är trött på att hoppas och få mina förhoppningar krossade. jag är trött att mannen som jag älskat i två år säger att han älskar mig. nu är det försent. mitt hjärta orkar inte älska honom tillbaka längre. jag är kär i en annan.
jag är trött. JAG VILL INTE VARA HÄR. JAG VILL VARA I HANS ARMAR, HÖRA HANS ANDETAG, HÖRA ATT HAN ÄLSKAR MIG, ATT KYSSA HONOM, ATT ÄLSKA HONOM, ATT ÄLSKA MED HONOM, SKRATTA MED HONOM, GE HONOM ALLT HAN VILL, DUSCHA MED HONOM, TITTA PÅ HONOM, HÅLLA HONOM, RÖKA MED HONOM, MEN MEST AV ALLT. VILL JAG. ATT. VARA. FRI.
