bild: kaotika
Mina läppar darrar till och jag blundar hårt. Sjunker djupare ner i sängen och andas ut. Här är jag säker.
Regnet faller stilla utanför fönstret. Jag kan tänka mig kylan och röda näsor som skyndar hem från affären. Jag stannar här. För det mesta nu för tiden. Håller mig inne där det är kvavt och tyst. Det här är min cell, min lilla etta. Det är en ganska fin cell med snart tavlor på nakna kvinnor och tända ljus. När jag låst dörren kan jag pusta ut. Åtminstone en stund. Ångesten följer alla som en svans, jag kan se den suddigt följa efter folks steg. Jag föreställer mig att den står utanför dörren och väntar. Väntar på mig när jag måste ut nästa gång för att handla mjölk och hämta räkningar i brevlådan. Jag vet att den egentligen är inom mig, trycker som en svart kall sten i bröstet hårt allt för ofta. Men det är skönt att låtsas ibland.
När låten är slut hör jag kylskåpet brumma. Jag går in till köket och tänder en cigarett. Andas ut röken under fläkten som knappt funkar och mest tickar. Som en bomb i mitt lilla kök. Jag tar ett glas Cola och skriver ett sms till Frida. ”Hej. Är du vaken?” Även om hon bara skriver ”Ja” så är det skönt att veta att någon jag känner är vaken i natten och andas ren luft. Jag andas in röken länge och blåser ut ringar, roas av tanken att ringarna förvandlas till bokstäver och hemliga budskap. Trycker bort tanken och fimpar cigaretten hårt i glasaskfatet. Jag går in i badrummet, tänder lampan. Ser mig själv i den tändkrämsfläckade spegeln. Jag är blek, väldigt blek med rufsigt mörkt hår och ringar under ögonen. Mina en gång fylliga röda läppar är ljusrosa, nästan gråa. Jag kisar och koncentrerar mig på mina ögon. De har svårt att fokusera. De tåras av besvikelsen på mitt alldeles för unga förfall. Tar handen genom håret och kliar mig på kinden. Drar på mig en stor led zeppelin t-shirt jag hittar på golvet och släcker lampan.
Fleet foxes strömmar ut genom högtalarna. Den vackra låten som spelas heter Blue Ridge Mountains. Det känns som musiken går in i mig, in i mina gråa lungor och hjälper mig andas. Mekaniskt ställer jag mig upp, drar upp mina för stora trosor och börjar snurra. Blundar och snurrar till musiken, dansar lite runt och föreställer mig smaken av snö på tungan. Lyfter upp händerna och snurrar lite till. Sätter mig till sist på golvet framför stereon och stirrar längtande på bilder av kärlek på väggen. Hungern biter hårt i min mage men känslan går inte jamföras på långa vägar med saknaden av trygga armar och lukten av mamma. Längtan efter en kraft som bär mig. Som bär mig upp. Högre. Än det här kalla golvet. Varma händer som trycker sin handflata mot min. Kraften av beröring och närhet som fyller mitt rum och min säng. Jag stapplar men tunga steg mot sängen och kastar mig i den med en duns. Drar duntäcket om mig och lägger mig i fosterställning. Faller i en drömlös djup sömn.
När jag vaknar är det ljus skymning. Fåglarna sjunger försiktigt och bilarna hörs susa förbi över gatans kullerstenar. Jag öppnar sakta mina grusiga ögon och ler. Känner försiktigt hur det känns i kroppen, det pirrar till lite och jag förvånas av min förväntan inför skolan. Jag duschar länge, tar ett glas mjölk och sköljer ner mina tabletter i en klunk. Sminkar mig varsamt och tar på mig det som inte smutsats ner för mycket av golvets inbitna dammtussar. Nu är jag nog redo. Tar väskan springer ner för trapporna och snabbt ut genom porten och slås av höstkylan. Men det är skönt, uppfriskande luft som renar. Snart är jag tillbaka på mitt rum, men för stunden är jag fri.