det känns som jag är under vatten,
mitt hjärta är som en medicinboll
är jag här eller är jag i exil från ett mentalsjukhus?
jag vet faktiskt inte
men jag vet att det gör så fruktansvärt ont om kvällarna,
ofta får jag panik och det blir inte bättre
fast jag intalar mig motsatsen
jag vet inte
om det är spöken som talar eller mina skelett i garderoben
det kanske är så att jag bara är rädd för framtiden och
vågar inte släppa taget